Det var inte direkt i går jag träffade Johan Dahlin. För det var ett tag sen han var i Malmö FF, närmare bestämt fyra år sen. Och det var nästan tio år sedan jag träffade honom första gången. 2008, då jag hälsade på honom under tiden i Lyn. Vi småpratar lite om det och glider in på att en kompis som är MFF-supporter bett mig fråga var mustachen tagit vägen.
– Ni väljer ju ofta de bilderna där man ser värst ut. Jag besitter ju ingen vidare skäggväxt som du själv ser. Så tyvärr blir det ju lite moppemusche om man inte rakar sig. Så var det från ett träningsläger… när man inte kanske behöver tillhandahålla utseendet utan man är där för att träna fotboll. Så lyckades någon knäppa en bild där jag hade sparat, eller glömt raka, säger han och skakar på huvudet.
Den ”berömda” muschen.
Jag kommer ihåg när jag intervjuade Rasmus Bengtsson, när han var tillbaka, och jag kommer ihåg att det kändes som att han hade så jävla gött liv här. Tillbaka i Malmö, alla kompisar, familj, nära till träning, man är polare med alla i laget och så vidare. Känner du också den vibe:n?
– Ja, det blir så ju. Sen är inte jag härifrån, men jag hade en fruktansvärt bra tid när jag var här sist. Jag instämmer helt i det han säger.
Är det viktigare att känna det nu än vad det kanske var för sju år sen?
– Nej, men sen tror jag kanske att jag lärt mig uppskatta vissa saker på ett annat sätt under tiden man varit ute. Sen hade det kanske varit annorlunda om jag varit på andra ställen, det vet jag inte. Men just den här tryggheten. Sen ändrar sig väldigt mycket när man får barn, för mig och Emelie var det viktigt att när Mio ska börja skolan och sånt så har vi alltid haft som mål att vi ska ha en fast, trygg punkt och att han ska kunna gå i svensk skola. Sen har väl det etsat sig fast på något sätt, och nu passade det väldigt bra för alla parter.
Du har varit med om Turkiet. Utan att veta hur det var där så har ju en bild av det. Jag antar att det var lite mer high chaparral än vad det är i Malmö FF?
– Givetvis. Det är en fruktansvärd skillnad. Jag tror jag hade fem olika målvaktstränare under ett år. Där var det så att om tränaren fick kicken så gick hela staben, det är inte som i Sverige. Utan där har de sitt team så går en så försvinner allihopa. Men fotbollsmässigt var det grymt alltså, bra fotboll och härlig atmosfär. Sen kanske jag var på fel ställe. Många som är i Turkiet älskar det, och jag vet själv att många av ställena är fantastiska. Istanbul, kustklubbarna och så vidare. Sen är det hur man är som person och Turkiet är speciellt och i Ankara är det fortfarande väldigt… jag vet inte hur man ska säga. Fotbollen var bra men vi hade väldigt svårt att anpassa oss.
Har den upplevelsen gjort att du uppskattar det som är nu ännu mer?
– Ja, det har det. Jag och Emelie var ifrån varandra väldigt mycket. Det var väldigt ostrukturerat. Gick det inte bra en match så kunde de säga att vi fick stanna kvar extra eller så, och jag förstår det ju, de bossar över oss och vill att vi ska prestera. Och känner de att det är viktigare att vi är där som ett lag så, jag köper det, sen var det kanske inte som jag vill ha det. Jag har mitt sätt att se på det och jag mår bättre och presterar bättre om jag får vara med familjen. Medan andra kanske presterar bättre om de får lugn och ro och kan fokusera på ditt och datt. Alla är ju väldigt olika.
Även om man förstår det, är professionell, har bra betalt för att göra det och så vidare så betyder inte det att det är nice?
– Nej, det är det jag menar. Det var inte så nice. Men jag har svårt att sätta ord på varför det blev som det blev. Sen tror jag att jag är sådan att jag har bestämt mig för någonting, tycker jag någonting är bra så kan ingen ändra på det och tycker jag någonting är dåligt så kan ingen ändra på det heller. Jag kom till en gräns i Turkiet där jag kände att familjen inte mådde bra av att vara där. Börjar det etsa sig så blir jag också sådan, då klarar inte jag heller det.
– Då blir det en ond spiral och tillslut orkade vi inte mer och ville komma hemåt, eller Skandinavien i alla fall. Det var aldrig riktigt kasst men det var bara svårt att få ihop fotbollsliv och familjeliv. Och det vet du ju själv att fungerar det inte hemma så fungerar det dåligt på jobbet och vice versa. Där är allt mycket lättare om man är själv, utan tjej och utan barn, då tror jag man kan skugga in sig på ett annat sätt. Men när man är så glad för varandra och har någonting som betyder mer än fotbollen så är det mycket viktigare.
Finns det något från tiden i Turkiet som gnager?
– Det enda jag kanske känner är att det skulle hänt i ett tidigare skede. Jag är skitglad att vi gjorde det och testade men det kanske kom lite försent.
Hur är det att ha fem målvaktstränare på ett år?
– Lite speciellt. Det är häftigt i sin bemärkelse. Några av de pratade inte ens engelska. Den bästa målvaktstränaren jag hade där kunde ingen engelska. Det var det teamet som plockade dit mig. Vi förstod inte varandra språkmässigt men han flyttade mig jättemånga steg fotbollsmässigt. Vi var nästan alltid fyra målvakter på träningar, så sa han vad vi skulle göra och så gjorde de andra målvakterna det först, och då gjorde jag likadant. Det var det minsta problemet. Det är det som är så nice med fotbollen, alla pratar samma språk. Sen lärde jag mig faktiskt jäkligt bra turkiska.
För mer nyheter om Fotbollskläder barn, vänligen fokusera på vår blogg.